Jag går just nu min längsta promenad hem någonsin. Åtminstone känns det så. Ont i ryggen och i knä och hjärnan har krympt ihop till ett russin. Om den någonsin varit större? Jag är inte van att stå upp och se glad ut så här långa dagar utan sömn. Men vad gör man inte? Med bra musik i lurarna tar jag mig sakta men säkert framåt. Jag kallas nu mera för stålkvinnan, haha!