ELENI APOSTOLAKIS

 

Jag hade en innerlig dröm när barnen var små. En dröm om det där huset och trädgården. Allt jag skulle skapa för min barn och hur härligt och bra allting skulle vara. Jag har alltid älskat att jobba och fixat hemma. Gärna flera projekt på en och samma gång. Jag såg framför mig hur härligt livet skulle vara och hur mycket bättre mina barn skulle ha det om dom fick växa upp med det. Den drömmen blev aldrig verklighet för vi hade inte den möjligheten och nu är det för sent. Åren går och barnen växer fortare än jag hinner med. Tiden när jag insåg att jag aldrig kommer få uppleva det som jag önskade mest av allt, kunde vissa dagar göra mig otroligt nere. Det kändes som en djup sorg. Men med tiden så förändras saker.

 

Man förändras som person, förutsättningar och ens behov. Men även hur man ser på saker. Det är typiskt mig att vinkla saker åt alla möjliga håll. Jag ser sällan svart eller vitt utan vill ha ett bredare perspektiv. Både för att skapa förståelse för mig själv, andra och händelser man måste vara med om.

 

Jag har vantrivts otroligt mycket av och till under åren i lägenhet. Men vi hade en tid där jag var "hemma". Och när jag tänker på det i efterhand så hade vi det otroligt bra dom 8,5 åren i vårt förra bo. Tiden medan barnen var små. Så nära husdrömmen man bara kunde komma. Vi hade friheten att göra det mesta som vi ville där. Vi hade en gräsplätt där jag odlade blommor i blomkragar, byggde hus av lastpallar till barnen, dom hade studsmatta och gungställning. Vi hade plats att grilla och barnen kunde gå in och ut som dom ville. Vi hade det faktiskt riktigt bra ändå. Och jag är så tacksam för dom där åren.

 

När vi köpte lägenheten vi bor i nu för snart 3 år sedan såg jag det här som en snabb mellanlandning. Det är hemskt, men jag har bara velat att åren ska gå så vi kan flytta igen så snart som möjligt. Hur kan man vilja att åren ska gå medan livet pågår här och nu?

 

Vi var faktiskt på husvisning för bara ett par veckor sedan. Det kunde blivit något av allt det där jag drömt om. Men så har jag på senaste tiden liksom landat i mig själv. I någon sorts acceptans och insikt. Det där var min dröm en gång i tiden - där vi var i livet just då. Och jag har ingen aning om det hade blivit antigen bättre eller sämre för någon utav oss. Men den drömmen har sakta börja suddas ut. Visst kan husdrömmen vara en fin tanke emellanåt men det är kanske inte vad vi behöver just nu.

 

Jag tror på att gå efter sina behov i tiden man lever i just idag. Och det är helt okej att ändra sig. Flera gånger om. Ingenting varar förevigt. Men känslan inombords att vi faktiskt hittat rätt och det som är bäst för oss just nu är som att en sten lättat från axlarna. För helt ärligt orkar jag inte ens tänka på att börja renovera ett helt hus i dagsläget. Jag skulle heller inte vilja lägga alla våra pengar på saker som behöver fixas och inte ha råd att göra andra saker med våra barn istället. Vi har en frihet där vi bor nu med barnen som har nära till skola och kompisar. Dom kan komma och gå hur som helst. Vi har gångavstånd både till stan, stranden och skogen. Vi behöver inte oroa oss för takbyten, dräneringar eller att måla om huset. Istället kan vi planera för resor och annat tillsammans med familjen. Och just nu värderar jag det så mycket högre. Vi äger ändå vår bostad och kan göra som vi vill ha det här för att trivas. Så som det passar oss. Barnen skulle inte längre bry sig om den där trädkojan jag trodde jag skulle få bygga eller lekplatsen i trädgården där jag såg framför mig hur dom skulle leka. Barnen är stora nu och våra behov är andra. Så också drömmarna och prioriteringarna.

 

Det enda jag önskar är att få leva och känna mig levande. Det känns väldigt fint att få ha landat i det. Om än det tog tid. Men vinklar man saker visst länge så hamnar man nog rätt även i sina tankar till slut.