Ångest.
Jag vill bara hålla er hårt i famnen, inte släppa taget. Stoppa tiden för en stund.
Solen skiner och den finaste höstdagen är utanför fönstret. Ändå har jag aldrig känt mig så grå inombords som idag. Efter frukost imorse var det dags för den stora inskolningsdagen för Maya. Jag och flickorna fick leta oss till rätt plats då vi aldrig varit där tidigare. Vi hade sökt till förskolan Maya gick på förut men fick en plats på en helt annan förskola. Önskar så vi hade fått komma tillbaka till den mysiga lilla byggnaden alldeles i skogskanten. Litet med endast två avdelningar och dom var ofta i skogen eftersom läget var sånt med till och med gården och lekplatsen där. Istället är hon nu på kommunens största förskola med 180 barn. Det behöver inte alls vara dåligt men inte vad vi kanske önskat på något vis. Vi var alldeles slut alla tre efter bara ett par timmar.
Inte blev det kanske bättre av att mötas av lappen "Magsjuka" innanför dörrarna. Eller att jag fick be om plåster innan jag ens kunde hälsa på pedagogerna då den tunga haken man stänger grindarna med smällde igen över mitt finger så blodet rann. Känner bara sådan ångest över allting. Svårt att släppa taget. Jobbigt när det inte känns så bra som jag hoppats. Kanske jag vänjer mig, kanske inte. Men när det börjades prata om att vi snart "borde" skola in även Hanna kändes det bara för mycket. Låt mig ha mina barn hemma så länge vi har möjligheten till det. Skulle vilja att föräldrarledigheten aldrig skulle vara slut. Inte än på ett par år iaf.
Vardagen vi hade för bara för några veckor sedan ser helt annan ut nu. Jag saknar den redan. Trots fortsatt toppbetyg sviktar lusten även där. Det är nu man får kämpa på och inte ge upp.
Blandat från instagram. Ni hittar mig under Eleni.se.
Alldeles för långt, alldeles för personligt. Men just nu känner jag bara att jag behövde dela med mig.